Har-gjort-listan

Idag har jag variot duktig. Jag har jobbat som vanligt, och inte jobbat så mycket mer än vad jag ska. Detta innebar att jag inte hann allt jag skulle, men jag lyckades delegera detta till min chef.

JKag har även tittat på family guy och gossip girl. för att på nåågot sätt inte bli helt jävla fördummad såg jag även daily show. Gud vad jag önskar att det fanns en svensk motsvarighet. Ett rolig program som tar upp aktuella saker men som ändå kan vara allvarligt.

Jag försöker att bli mindre bitterfittig. Vet inte om det är för att jag förlorat mitt jobb, varit hormonell eller för att jag bara är dum i huvudet som gör mig dum i huvudet.

Igår morse blev jag sur på min baby för att han kritiserade en tidningsnotis och jag tog det som personlig kritik. Igår kväll blev jag sur på honom för att han dissade Robyn och jämförde hennes musik med en jordfräs, eftersom han då kritiserade mig.

Panik, ångest och letar efter tecken på saker som gör att han gillar mig mindre. Finns det inga tecken skapar jag dem alldeles själv. Im a multi-tasking power bitch with a degree in self destruction .

Okej. Varför är det så¨svårt att bli omtyckt?`Är det självhatet som spökar igen?

Jag pendlar mellan att vara världens bästa flickvän, bete mig som ett svin och gråta som en 15-åring som är olyckligt förälskad i killen som ser ut som kurt cobain. Detta är liksom så många faser i mitt liv nedkokat och koncentrerat till nuet.

Hallå, jag är 28! eller 27, men snart 28. Borde man inte vara typ mentalt stabil och veta vem man är och sån skit?

Det var bättre förr, då hade jag aldrig haft sån här ångest. Då hade jag varit bortgift med grannsonen och haft 12 barn vid här laget, och nästa barn skulle bli min död.

Det är alldeles för mycket val, alldeles för mycket att bestämma, och om jag ska va med på det här, och inte go fucking mormon vill jag ha en statligt subventionerad livscoach.

Konstiga sammanträffanden

Min nya vän, allt genasts mamma och min mamma var kompisar under det glada sextiotalet. Detta kom vi på när jag visade en batikklänning som min mor gjort och min vän grannen säger att hennes mamma har något liknande som hon fått av en kompis.

Sjukt. Världen är liten.

Och idag var min baby och hälsade på sin mor. Han messade mig och sa att hon gått i samma gymnasium som min mamma. Jag fick hennes flicknamn, frågade min mamma när jag var där och hälsade på, och mamma blev helt lyriskt glad och började hoppa och bete sig som en tonåring: "NÄMEN Kajsa och jag var bästisar! Vi hade en skolklägnehet ihop på masthugget som vi hyrde under aliaset familjen Bask. Och hon var med när jag och pappa träffades första gången."

Sjukt. världen är så liten ibland.

Min baby behöver nog inte oroa sig över att bli accepterad av familjen. Han är nog redan en del, vare sig han vill det eller inte.

Bråkade med min syster om rökning idag. Hon tjatade om nån gammal klasskompis till henne som blivit så¨ful och såg minst tio år äldre ut än hon,blablabla. Och fortsatte och fortsatte, även om jag och min mamma bytt samtalsämne. Till slut orkade jag inte mer, för det kändes som hon på något sätt pikade mig (som faktiskt inte röker nånting alls längre) och sa att hon verkade fixerad. Hon blev upprörd, jag lämnade rummet, men jag hörde hur hon fortsatte prata om röknigens negativa effekter i affekterad ton, om än viskandes. När vi åt mat tittade hon inte på mig, pratade hon inte med mig och verkad allmänt stött, som jag betett mig felaktigt.
Jag frågade om hon var sur och om det var därför hon inte pratade med mig, men hon sa med indignerad ton att det minnsann var lika bra att hon var tyst eftersom folk blir arga annars.

Orka!

Sen åt hon en pyttebit med kött och två små morötter.

Visst, hon är stressad, har mycket att göra, har tentor och plugg och ett spädbarn. Men man behöver inte bete sig som en tonårig anorexia-martyr för det.

Och människor kan vara bra människor även om de, ve och fasa, röker och är fula och har grå hy och rynkor.

Jag antar att jag blev så jävla arg för att jag själv har samma besservissertendenser, men till skillnad från henne anser jag mig inte vara en bättre människa på grund av min höga moral, för någon sådan har jag aldrig haft.

I går var jag på fest hos en kompis till min baby. Alla var fulla och jag porrdansade med hans bögkompisar.

I kväll ska jag bara krama min baby och förklara min kärlek om och om igen. Det behöver han.

Puss och kram!

Söndag utan angst, yeah right.

Ja, förra söndagen var ju så fin och skön och jag var så kär och låg i sängen och myste med min kille och snackade om att "shit, det är söndag och jag mår bra, det är ju helt sjukt".

Men det varade ju inte för evigt. Efter vi kollat filmen kollade jag min mail där jag fått ett meddelande från min chef om att det är kris och yadayadayada, vi pratar mer imorrn. ANyways, i torsdags blev jag uppsagd, av ekonomiska anledningar, sägs det, men en person som jag tvivlar ju och dömer mig själv hårt. Vad har jag gjort för fel? Är jag inte tillräckligt bra und so weiter..

Men det är klart jag är, och om detr nu inte har att göra med ekonomi, utan att de tycker jag är dålig, så är de ju helt knäppa i huvudet, för jag är faktiskt grym.

Min kära nya pojkvän, som jag säkert umgås alldeles för mycket med, leker med sig själv idag, och jag håller på att gå sönder av saknad och känner mig som 15 år igen. Det är fint på något sätt.

Det är konstigt det där med relationer, hur de startas, hur och när. Han raggade upp mig för tre helger sen, och sen har vi umgåtts konstant, jag får liksom inte nog. Vi är fåniga och leker familjeråd och pratar om vår framtid och kan spendera timmar med att bara ligga och titta på varandra och överträffa varandra i gullighetsbetygelser.

Kärlek är som en sjukdom, det förändrar en totalt. Jag går bara runt och fånler.
Och min dåliga sida undrar hela tiden varför han gillar just mig, jag som är tråkig, ful och gränslös. Måste försöka tona ner denna sidan, för den kan ju faktiskt bli sjukt irriterande.

Jaja, jag känner mig som vanligt denna söndag, lagom ångestig och gråtfärdig, dålig, neurotisk, ful, tjock och dum i huvudet. Det är ju skönt att något är som vanligt i alla fall.

Pratade med mitt ex på msn i veckan och han berättade att han hört att jag träffat någon, och jag sa att ja, det har jag, han är jättebra, varpå exet: Du har väl hört att jag ska ha barn??

HAAAALLLÅ! Ett, ja, jag har hört, två, jag bryr mig inte, eller, ja, det är väl kul för honom och TRE, är det nån slags kapprustning? I så fall vinner jag lätt, för min kille är fanimig det bästa som finns på denna jorden, och han verkar ju dessutom gilla mig. ÅÅÅÅH, han är bäst bäst. Föööööööööörlåt. Jak er snel hest.

Anyway, i fredags var jag på en halloweenfest på majvallen. Jag var utklädd till sjöjungfru, Sannex var tutanchamon, mysan och hennes kompis var läkare och patient och bjöd mig på läkarsprit, jag blev lite för full, stod och dansade på grannens träsoffa och sa åt alla att fuck off eller nått. Min käre vän hade lånat mina kläder och var hippie, men det var inte så många som fattade det, eftersom vi befann oss i majorna. Det var fint i alla fall. Sannex tokdansade och var aggressiv, nöp mig i armen så jag fick blåmärken för att jag inte ville dansa.. Tokish.

Igår var jag på fest hos Skogis, alla gick ut sen, alla förutom jag och min kära, som gick hem till honom och drack gt och såg the mighty boosh och fånlog och tävlade i vem som kunde säga gulligast saker.

Jag kanske inte är en arg person längre? Har jag varit det förut? Jag har känt mig väldigt negativ länge, men liksom, det tjänar jag ju inget på. Okej att jag förlorat mig jobb och alltid är pank. Så länge jag får ligga och så länge jag får kärlek och får ge kärlek är jag glad.

Muthafuck, jag låter som jag vet inte vad. Jag kanske måste sluta blogga för gott innan det blir nån slags livsnjutarblogg med små söta betraktelser över livet och kakrecept och skit. Huua.

I am sooo loosing my edge right now. Godnatt.